Porterhouse Brewery


Framsidan

Dublin är en intressant stad. Var utom där kan man finna en gatuskylt med
upplysningen: "The Litterary Pubcrawl"? Helt oemotståndligt för tvá glada
kusiner som inte behðver mycket till ursãkt för ett pubbesök. Vi provade bland
annat
Davy Byrnes på 21 Duke Street, vars bardisk var skapad av bottnarna
av en större mängd champagneflaskor. Särskilt litterärt upplysta blev vi inte.

Men det var icke desto mindre gott med en
Guinness. Guinness som har hela Irland i
ett fast grepp. Det går inte att komma undan. Jo, det skulle vara med en Smithwicks
då. . , En eller annan
Beamish och Murphy's gick faktiskt att hitta också, liksom
någon enstaka mumsig
Caffrey's, Men det finns dem som trotsar Guinness och startar
bryggerier. Då är konceptet givetvis kvalitet, inte kvantitet. The Dublin Brewing
Company är ett. The Irish Brewing Company, ett annat. Dessa hann vi tyvärr inte med
att besöka, även om vi stiftade bekantskap med managern till Dublinvarianten,
Kiran Firnerty. Det får bli nästa gång.

Men vi var på
Porterhouse Brewery.
En oerhört uppmärksam General Manager,
Frank Shannon, serverade oss åtta sorters öl
i små dricksglas på en bricka vars pappersduk gav bryggeriets egen syn på smak,
doft, utseende och annan intressant information. Detta ivrigt uppbackat av den
gode Frank. (Bartendrarna fick vi inte en chans att tala med, de kunde ju "säga
fel saker"!) Min kära kusin och jag testade en porter, två stouts, en amerikansk
lager, en pils, en ale, en "vanlig" lager och en weissbier. Samtliga bryggda på
Irlands första pubbryggeri, Porterhouse Brewery, bara 15 månader gammalt men redan
en institution.
Porterhouse ligger bara ett kvarter utanför det berömda turist- och barstråket
Temple Bar, lite vid sidan av U2-ägda
Clarence Hotel, och är ett enormt bygge.
Tre plan ì hörnhuset är inredda med Ijust trä, koppar, mässing och glas och rymmer
två barer, ett litet och öppet kók, en scen och massor av trappor och hörnor med
plats för sittande och stående gäster. Vid köksavdelningen står förresten en
ostrontank, där man för ett par, tre pund kan se sitt halvdussin ostron bli
uppfiskade, öppnade och serverade tillsammans med mörkt bröd och smör. Och kanske
en Oyster Stout? Den mörka drycken bryggs faktiskt med en liten mängd ostron,
kanske något kilo per brygg. Varje brygg är på 1.600 liter och en ny omgång av
någon sort startas 3-4 gånger i veckan. Med undantag för säsongstoppar som julen
och S:t Patrick's till exempel, berättar Philip O'Reìlly, en av fem bryggare på
etablissemanget. ölen har en strykande åtgång, framförallt weissbieren. Till min
stora fórvåning. Den báde smakade och luktade - starkt! - av ruttnande banan.
Inom något år ska ett extra bryggeri byggas liksom en flaskanläggning, för att
möta efterfrágan (och kanske exportera?). Bryggeridelen kunde verkligen vara
större. Att tänka sig att sá många sorters, och så pass mycket, öl bryggs i det
lilla bryggeriet är svindlande! Lika svindlande som den smala järntrappan som löper
genom det. Hela bryggeriet kan uppskattas till ca. 50 kvm, På fyra plan! Men att
det skuile vara svårjobbat är det fðrståS igen som vill erkänna.


Till
The British Beer Festival var Porterhouse för sent ute, men Huddersfield Beer
Festival
lyckades de hinna med. Och vann gjorde de. Jag vill minnas att det var med
Oyster Stout, Ägarna borde vara stolta över utvecklingen. De är tre stycken -
Frank
Ennis, Oliver Hughes och Liam Lahart
- men Porterhouse är bara deras
hobby. Frank Ennis till exempel är inredningsarkitekt och har bland annat designat
Waxy O'Connors vid Leicester Square (Frank Shannon fick det att láta som om det
vore Versailles) och The Quais í Dublin. Även Porterhouse Brewery har sina små
egenheter beträffande Inredningen. Nederkanten på baren är smyckad med designade
kakelplattor med namnet på. Och en halvtrappa upp finns en enorm, lángsmal tavla
med motiv av en stimmig pubmiljö. Tavlan går igen på ölunderläggen. Varje öl har
sin egen sorts underlägg med olika baksidor. Lägg de olika sorterna bredvid
varandra och voilál En miniupplaga av tavlan.

Vill man inte dricka någon av husets ölsorter, så är det inget som hindrar att man
tar en flaska av något slag. Dár finns Staropramen, Leffe Blonde, Becks, Latrappe,
Coors och Bishops Finger, bland annat. Men ingen Guinness, förstås. . . Däremot
gästspelade för tillfället en Dobbins Sierra Nevada Pale (5,50%} cask conditioned.
Det var en riktig sommarbira med en grapefruktton som fick hela ansiktet att dra
ihop sig. Mycket god. Men vinnare totalt sett blev nog ändå de egna Porterhouse Red
(4,4%} och Hersbrucker (5%), pale ale respektive pilsner. Dessa båda öI är i sig
tillräcklig anledning att stanna en kväll på Porterhouse Brewery (det finns ett
til11 Bray). Till hösten utlovades dessutom en över sommaren övergiven Bráinblasta
återkomma i tankarna. . .

Och inom något år kommer de översta tvá våningarna i huset att bli restaurang och
hotell i mellanklassen med 23 rum. Sedan behöver man inte lämna Porterhouse Brewery
över huvud taget.


Och så här smakade deras öl:

Chiller:
Amerìkansk isad variant. Visst går den att få ner. Men varför?

Temple Bräu: Vörtig med bra beska och hyfsad eftersmak. En aning för tuggummisöt för min smak.

Hersbrucker: Ett riktigt beskpiller. En god pilsner. Favorit.

Porterhouse Red: Som namnet antyder; röd, irländsk ale. Bra balanserad, fruktig doft av persika. Me like!

Porterhouse Weissbier: Ganska mörk för en weissbier. Ganska mycket rutten banan för en weissbier också. Uschl

Oyster Stout: Mild stout med ljust skum. Söt doft och lite svampsmak. Hyfsad.

Plain Porter: Mörkare än ovan med lite svetttig doft. Mycket kaffe i smaken och aningen tunn.

Wrasslers 4XStout: Mörkaste skummet. En fullödig stout med Iång eftersmak. Mörk choklad i doften.

Dobbins Sierra Nevada Pale: Samma färg som Porterhouse Red. Mycket god! Kan ta hela glaset på en gång. Men sedan tar jag nog en Red igen. Riktigt bitter med grapefrukt som får ansiktet att dra ihop sig. Ligger långt fram i munnen i starten. Sedan ger den vind i hela gomseglet.

Hösten -97 Marianne Gröndahl


Åter till Framsidan